jia

Ett ljust liv, ett bra liv. De senaste veckorna har jag funderat mycket, mycket på mitt "nya" liv. I allmänhetens ögon syns nog ingen förändring, människorna nära mig ser en stor förändring. Jag känner förändringen, och jag har så svårt att förklara allt jag känner ibland. Jag känner inget, jag känner allt.

En känsla jag har haft är att jag vill GÖRA något. Något konkret. Både för mig själv och för andras skull om det är möjligt. För er som inte känner mig har i synnerhet det senaste 6 månaderna varit otroligt omtumlande. Inget ont som inte för något gott med sig, jag mår bra för första gången i mitt liv. Det är en väldigt annorlunda känsla; det finns ingen ångest, ingen stress, ingen sorg, ingen oro, ingen förvirring, inget alls. Och på ett knäppt sätt känns det nästan tomt, vilket får mig att fundera ännu längre. Att må så dåligt så att man inte känner igen känslan av välbefinnande - det kan inte vara nyttigt.

Det konkreta jag vill göra har för stunden resulterat i att jag skaffar mig en blogg. Jag behöver skriva, få ner allt svart på vitt, se mina egna tankar. Detta kan man självklart göra utan att puplicera det för allmänheten, men det är just det som är en del av tanken. Om något av allt jag kommer skriva kan ge en liten tankeställare till någon annan människa är det värt så mycket.

En känsla som är stark hos mig nu är att jag inte behöver lägga all min tid runt min egna förtvivlan, eftersom dessa känslor inte längre finns. Det öppnades en ny dörr, jag kan se mina nära och kära på ett helt annat sätt. Jag kan SE dem, på riktigt. Mitt egna mörker har kastat skuggor över allt annat i mitt liv. Att helt fokuserat kunna vara med i verkligheten är en underbar känsla som jag inte har varit med om innan. Jag känner att jag kan ge av mig själv, jag kan hjälpa och stötta och ha kraft till detta som inte har funnits innan.

Jag har fått ett nytt perspektiv att se allt ifrån, det är underbart och befriande. Jag vet vad som är värt att lägga energi på. NÄR jag ska lägga energi på en viss sak. Detta är något som jag absolut inte har klarat av innan, det har resulterat i en långdragen ångest med tusen frågor och inga svar. Varför hände detta? Var det mitt fel? Kunde jag gjort något annorlunda? Svaren som jag själv kokade ihop blev självklart alltid att det var mitt egna fel, i princip vad det än handlade om.

Detta kan vara en av de första milstolparna, att jag kunde sluta med alla frågor.
Förut såg jag på mitt liv som en liten kompakt bubbla. I den fanns jag, mina barn o deras pappa. Bubblans skal var fruktansvärt tjockt, det kändes strikt och hårt och det skulle tydligen bara vara så. Tydligen? Att inte orka ifrågasätta sin tillvaro är ett starkt tecken på att det inte är bra, att man inte MÅR bra.
Jag tror på ödet, jag tror på karma. Jag tänker dagligen på att det är viktigt att se den positiva sidan av allt, att behålla lugnet och sin tro på att så länge man kämpar så kommer allt bli bra.

Jag kämpade länge, länge länge för att hålla ihop min lilla familj. Jag blev tvingad att släppa taget och idag är jag glad för det. Efter många intensiva händelser på kort tid var det precis som om någon sparkade mig i huvudet, riktigt jävla hårt. Allt föll på plats, jag öppnade ögonen, luften gick ur mig, allt bara rann av. Min kärlek till dig tog slut. Man kan helt enkelt inte börja klättra förrens man är längst ner.

De senaste åren har jag tänkt konstant på alla dessa frågor. Vart det blev fel, varför, hur, vem? Kunde jag gjort, kunde han gjort? Om vi gjort si, eller så? Om, om, om. Kanske, kanske, kanske? Om man tänker så tappar man tillslut bort sig själv, och tillslut tappar man allt. Jag hade tur, jag fick en öppning, om än motvilligt, men det blev en ändring i tillvaron och det är då man MÅSTE vara stark och våga gå åt det hållet som förnuftet säger. Sen måste man hålla andan ett tag, den sekunden när man tar det steget är så svår, men så fruktansvärt nödvändig.

Så, inga frågor. Bara fakta. Det som har hänt har hänt. Varför det hände kan man inte längre påverka. Hitta en bra sak i varje dålig händelse så blir det lättare. Det finns ingen anledning att lägga sin energi på det som inte kan förändra framtiden ändå. Det kanske låter simpelt, jag har svårt att förklara. Jag kunde plåga mig själv innan genom att försöka hitta förklaringar till allt. Att nu istället lägga det på någon/något annat, vad man nu tror på, är en sådan lättnad. Om jag vet att jag inte kan påverka det så släpper jag det direkt. Om jag vet att jag kan påverka det senare, då tar jag tag i de då, och släpper det tills den dagen kommer. Vissa händelser i livet kan man dock inte påverka alls. Hur svårt det än är så får man acceptera, göra det bästa av allt. Det bästa av varje dag, varje timme. Fråga dig själv ofta om det man gör är värt att lägga tid på? Är det VIKTIGT?

Natti natt.