jia

Att komma till insikt.
Jag trodde aldrig att den känslan kunde vara så stark. En känsla som är så stark så att den nästan slår omkull en rent fysiskt. Det är så hemskt, så befriande. Det beror givetvis på vad insikten handlar om. I mitt fall har det handlat om vad jag har gjort mot mig själv i många år, många gånger om.

Det senaste året har det funnits så mycket hat, så mycket ilska och sorg i hela min kropp, i varende del av mig.
Jag har bett om sanningen, för jag är en sådan människa som vill och behöver veta hur allt ligger till, för att sedan kunna bearbeta det. Jag tror det är livsfarligt att stänga inne sina känslor, att ignorera dem.

I höstas kom sanningen, den kom oförberett och totalt obarmhärtigt. Sanningen, förståelsen och alla dessa tusen insikter och aha-upplevelser kom på en och samma gång. Det kändes som en tryckvåg som slog mot mig om och om igen. Många gånger. Det känslokaoset jag upplevde då va knappt av denna värld. Det är lite som när man ser på tv, på en film, där det händer mycket på en och samma gång och bilderna växlar fort, fort, fort. Från mörkt till ljust, skratt till gråt. Och det gjorde så ont, och jag blev så arg.

Jag blev inte arg på dig, jag blev inte arg över lögnerna eller sveken. De känslorna blev otroligt obetydliga i jämförelse med hur skärrad och arg jag blev på mig själv. Hur i HELVETE kunde jag TILLÅTA någon annan människa att skada mig så.
Många gånger när jag har suttit själv och inte fått ordning på mina tankar och känslor slutar det alltid med att jag får denna tryckvågen över mig igen. Tankarna och känslorna snurrar runt i 110 och tillslut tar det tvärt stopp. Det är som en påminnelse, och det är bra, en påminnelse om att det inte spelar någon roll vad som har hänt. För det är över nu, det som spelar roll, det VIKTIGA nu är att aldrig mer tappa bort sig själv.

Jag tror jag är ganska bra på att förklara mina känslor, på att måla upp en liten bild av hur jag menar. Men jag känner knappt att jag kan göra denna känsla rättvis ikväll, det är knepigt att förklara känslan av att helt tappa fotfästet för att man äntligen förstår.

Och fortfarande är det så mycket jag inte förstår, som jag aldrig kommer att förstå. De senaste 15 åren har innehållit så mycket. Det känns inte helt ok? Det har varit så mycket som varit svårt, och jag har alltid undrat när fan det skulle ta slut? När det skulle sluta vara jobbigt att bara leva. Men det tog stopp.
Och jag är glad, för jag vet att jag inte behöver förstå orsaken till varför allt har hänt.
Återigen; jag kan inte ändra på något nu, jag kan bara ta lärdom av allt som hänt och vara tacksam för allt jag lärt mig på vägen. Vissa frågor får man lämna till någon annan.

Ångra aldrig något som en gång fått dig att le. Jag har sett den frasen skriven lite här och var på internet. Innan kunde jag tänka att jag just ångrade vissa saker, jag tänkte i de gamla banorna, tänkte att om detta inte hänt så hade det inte blivit såhär, och så vidare. Men sen jag blev utskickad i mitt nya liv har jag inga större problem med att både se och förstå innebörden. Även om händelser eller personer bara fanns i ditt liv en viss period, så får man alltid ut något av det.

Jag ska aldrig mer låta någon annan människa förstöra mig. Det låter som något självklart, men när man inte ser konturerna av sig själv längre och knappt är en egen människa är det inte så självklart.

Tack, lögnerna öppnade mina ögon.