En dag i taget.
Var det enda som fick mig att orka. Var det enda som fick mig att komma framåt. Varje dag fick bli ett nytt projekt, en ny liten kamp. Precis som dagen innan hade varit, precis som dagen efter skulle bli. Jag såg inget slut på det. Jag ville se men kunde inte.
Jag har varit med om många svåra perioder, i mitt egna sinne outhärdliga, för alla är vi olika.
För ett och ett halvt år sen fick orden "en dag i taget" en verklig innebörd. Jag är på många sätt tacksam för allt jag har gått igenom, men detta hade jag nästan kunnat va utan.
När det blir definitivt, när marken försvinner under fötterna, när allt du kan klamra dig fast vid bara försvinner.
För ett och ett halvt år sedan var jag gravid med vårt andra barn, för ett och ett halvt år sedan flyttade du härifrån. Det är inte bara en person det handlar om. Det är så mycket som förändras. Den lilla familjen, den gick sönder. Förhoppningarna gick sönder. Jag trodde på vårt liv tillsammans, det blir en fruktansvärd omställning när något så stort bara försvinner på en sekund. Det behöver inte handla om ett förhållande. När man är säker på något och förändringen står där och stirrar en i ansiktet - då vill man bara blunda. Blunda jävligt hårt och jävligt länge. Som ett litet gråtande barn som ber sin mamma att göra allt bra igen. Och när du öppnar ögonen igen så är det tomt, men det är inte förändringen som är borta, det är delar av ditt liv.
Och sen kommer ångesten. När man motvilligt inser att allt man har kämpat för måste ges upp. Insikt, igen. Första veckan när jag var tvungen att träffa dig kräktes jag direkt när jag fick syn på dig. För mycket känslor, det vände sig i magen. Jag HATAR när det psykiska måendet är så starkt att det måste sprida sig till kroppen, som en sjukdom som sipprar ur huvudet och ner i kroppen. Det blir så väldigt påtagligt.
Det kryper i hela kroppen, det snurrar och det sliter. Jag kände mig aldrig riktigt sammansatt. Kände mig fel. En hel människa är med färger, med konturer, med starka kontraster och markeringar. Som ett skal, som en ram, som skyddar, som håller allt på plats. I min ångest var jag utan skal, ram, kontraster, konturer. Jag var suddig, en gråskala. Varje dag.
Jag kände rädsla, jag känder osäkerhet, jag kände mig blottad. Rädd, inte trygg. Och så mycket tårar. Vad gör man när liten tvååring kramas och säger "det blir bra mamma". Man gråter ännu mer, men ännu tystare. Kroppen värker.
En dag i taget. Varje dag. Till och med varje timme. Samma tankar, varje kväll, varje morgon. Snälla gud, snälla någon, låt natten gå fort utan drömmar så vi tar oss framåt. Snälla gud, snälla någon, låt dagens timmar gå snabbt så det blir natt, så vi kommer framåt. Bara framåt, för om jag inte rör mig framåt kanske jag ramlar så djupt ner att jag inte orkar ta mig upp? Jag måste upp, framåt, det måste bli bättre, men jag kan inte se det bättre, men det måste finnas, jag har en dotter, en bebis i magen, det måste, jag måste, framåt . . .
Vi klarade en dag. En bakom, tusen framför. Vi klarade en till. Tusen framför. Fortsätt framåt. Någon dag måste det bli bra. Men jag ser inte. Men det måste. Ayla min ängel, min dotter, mitt ljus, tack för att du var min ledstjärna, min någon att kämpa vidare för. Min älskade bebis i magen, du växte, du blev min Neo, som ett bevis på varje enskild dag som vi kämpade och tog oss förbi.
Jag kommer aldrig att glömma det. En dag till, en dag till. Det är det svåraste jag någonsin gjort.
Jag byggde upp så mycket runt en annan människa. Det är okej, så länge man inte glömmer sig själv. Jag glömde. Det är inte okej. Jag märkte det när jag inte hade något att falla tillbaka på. Mitt Jag hade blivit vårt Vi. Det är farligt, ett Vi består av Jag och Du, inte Du och Du. Det kommer alltid göra ont i mig att veta att jag svek mig själv genom att glömma mig själv.
POSITIVA tankar. Jag lever fortfarande en dag i taget. Men på ett helt annat sätt. Självklart ska man ha viss framförhållning och planering. Det behöver man. Vakna till en ny dag, en ljus dag. Ta vara på allt under den dagen, sätt inte upp för höga mål, faktiskt inga alls. Gör varje moment till något bra. Se tillbaka på dagen, hitta allt som är bra, som är fyllt med kärlek och skratt och lycka. Om dagen har varit mindre bra, hitta bara EN bra sak, och tänk på hur bra den var. UPPSKATTA den. Uppskatta det lilla. Det är det lilla som gör det. Fånga det som är bra, omprioritera under dagens lopp. Gör aldrig något du inte vill. Det är enbart slöseri med din egna tid som är så fruktansvärt värdefull. Lev i nuet.
Idag har min dotter sagt att hon älskar mig, min son har skrattat när vi lekte tittut med en handduk, jag har haft underbara vänner på besök. Det är mitt NU.
Jag har varit med om många svåra perioder, i mitt egna sinne outhärdliga, för alla är vi olika.
För ett och ett halvt år sen fick orden "en dag i taget" en verklig innebörd. Jag är på många sätt tacksam för allt jag har gått igenom, men detta hade jag nästan kunnat va utan.
När det blir definitivt, när marken försvinner under fötterna, när allt du kan klamra dig fast vid bara försvinner.
För ett och ett halvt år sedan var jag gravid med vårt andra barn, för ett och ett halvt år sedan flyttade du härifrån. Det är inte bara en person det handlar om. Det är så mycket som förändras. Den lilla familjen, den gick sönder. Förhoppningarna gick sönder. Jag trodde på vårt liv tillsammans, det blir en fruktansvärd omställning när något så stort bara försvinner på en sekund. Det behöver inte handla om ett förhållande. När man är säker på något och förändringen står där och stirrar en i ansiktet - då vill man bara blunda. Blunda jävligt hårt och jävligt länge. Som ett litet gråtande barn som ber sin mamma att göra allt bra igen. Och när du öppnar ögonen igen så är det tomt, men det är inte förändringen som är borta, det är delar av ditt liv.
Och sen kommer ångesten. När man motvilligt inser att allt man har kämpat för måste ges upp. Insikt, igen. Första veckan när jag var tvungen att träffa dig kräktes jag direkt när jag fick syn på dig. För mycket känslor, det vände sig i magen. Jag HATAR när det psykiska måendet är så starkt att det måste sprida sig till kroppen, som en sjukdom som sipprar ur huvudet och ner i kroppen. Det blir så väldigt påtagligt.
Det kryper i hela kroppen, det snurrar och det sliter. Jag kände mig aldrig riktigt sammansatt. Kände mig fel. En hel människa är med färger, med konturer, med starka kontraster och markeringar. Som ett skal, som en ram, som skyddar, som håller allt på plats. I min ångest var jag utan skal, ram, kontraster, konturer. Jag var suddig, en gråskala. Varje dag.
Jag kände rädsla, jag känder osäkerhet, jag kände mig blottad. Rädd, inte trygg. Och så mycket tårar. Vad gör man när liten tvååring kramas och säger "det blir bra mamma". Man gråter ännu mer, men ännu tystare. Kroppen värker.
En dag i taget. Varje dag. Till och med varje timme. Samma tankar, varje kväll, varje morgon. Snälla gud, snälla någon, låt natten gå fort utan drömmar så vi tar oss framåt. Snälla gud, snälla någon, låt dagens timmar gå snabbt så det blir natt, så vi kommer framåt. Bara framåt, för om jag inte rör mig framåt kanske jag ramlar så djupt ner att jag inte orkar ta mig upp? Jag måste upp, framåt, det måste bli bättre, men jag kan inte se det bättre, men det måste finnas, jag har en dotter, en bebis i magen, det måste, jag måste, framåt . . .
Vi klarade en dag. En bakom, tusen framför. Vi klarade en till. Tusen framför. Fortsätt framåt. Någon dag måste det bli bra. Men jag ser inte. Men det måste. Ayla min ängel, min dotter, mitt ljus, tack för att du var min ledstjärna, min någon att kämpa vidare för. Min älskade bebis i magen, du växte, du blev min Neo, som ett bevis på varje enskild dag som vi kämpade och tog oss förbi.
Jag kommer aldrig att glömma det. En dag till, en dag till. Det är det svåraste jag någonsin gjort.
Jag byggde upp så mycket runt en annan människa. Det är okej, så länge man inte glömmer sig själv. Jag glömde. Det är inte okej. Jag märkte det när jag inte hade något att falla tillbaka på. Mitt Jag hade blivit vårt Vi. Det är farligt, ett Vi består av Jag och Du, inte Du och Du. Det kommer alltid göra ont i mig att veta att jag svek mig själv genom att glömma mig själv.
POSITIVA tankar. Jag lever fortfarande en dag i taget. Men på ett helt annat sätt. Självklart ska man ha viss framförhållning och planering. Det behöver man. Vakna till en ny dag, en ljus dag. Ta vara på allt under den dagen, sätt inte upp för höga mål, faktiskt inga alls. Gör varje moment till något bra. Se tillbaka på dagen, hitta allt som är bra, som är fyllt med kärlek och skratt och lycka. Om dagen har varit mindre bra, hitta bara EN bra sak, och tänk på hur bra den var. UPPSKATTA den. Uppskatta det lilla. Det är det lilla som gör det. Fånga det som är bra, omprioritera under dagens lopp. Gör aldrig något du inte vill. Det är enbart slöseri med din egna tid som är så fruktansvärt värdefull. Lev i nuet.
Idag har min dotter sagt att hon älskar mig, min son har skrattat när vi lekte tittut med en handduk, jag har haft underbara vänner på besök. Det är mitt NU.
Insikt.
Att komma till insikt.
Jag trodde aldrig att den känslan kunde vara så stark. En känsla som är så stark så att den nästan slår omkull en rent fysiskt. Det är så hemskt, så befriande. Det beror givetvis på vad insikten handlar om. I mitt fall har det handlat om vad jag har gjort mot mig själv i många år, många gånger om.
Det senaste året har det funnits så mycket hat, så mycket ilska och sorg i hela min kropp, i varende del av mig.
Jag har bett om sanningen, för jag är en sådan människa som vill och behöver veta hur allt ligger till, för att sedan kunna bearbeta det. Jag tror det är livsfarligt att stänga inne sina känslor, att ignorera dem.
I höstas kom sanningen, den kom oförberett och totalt obarmhärtigt. Sanningen, förståelsen och alla dessa tusen insikter och aha-upplevelser kom på en och samma gång. Det kändes som en tryckvåg som slog mot mig om och om igen. Många gånger. Det känslokaoset jag upplevde då va knappt av denna värld. Det är lite som när man ser på tv, på en film, där det händer mycket på en och samma gång och bilderna växlar fort, fort, fort. Från mörkt till ljust, skratt till gråt. Och det gjorde så ont, och jag blev så arg.
Jag blev inte arg på dig, jag blev inte arg över lögnerna eller sveken. De känslorna blev otroligt obetydliga i jämförelse med hur skärrad och arg jag blev på mig själv. Hur i HELVETE kunde jag TILLÅTA någon annan människa att skada mig så.
Många gånger när jag har suttit själv och inte fått ordning på mina tankar och känslor slutar det alltid med att jag får denna tryckvågen över mig igen. Tankarna och känslorna snurrar runt i 110 och tillslut tar det tvärt stopp. Det är som en påminnelse, och det är bra, en påminnelse om att det inte spelar någon roll vad som har hänt. För det är över nu, det som spelar roll, det VIKTIGA nu är att aldrig mer tappa bort sig själv.
Jag tror jag är ganska bra på att förklara mina känslor, på att måla upp en liten bild av hur jag menar. Men jag känner knappt att jag kan göra denna känsla rättvis ikväll, det är knepigt att förklara känslan av att helt tappa fotfästet för att man äntligen förstår.
Och fortfarande är det så mycket jag inte förstår, som jag aldrig kommer att förstå. De senaste 15 åren har innehållit så mycket. Det känns inte helt ok? Det har varit så mycket som varit svårt, och jag har alltid undrat när fan det skulle ta slut? När det skulle sluta vara jobbigt att bara leva. Men det tog stopp.
Och jag är glad, för jag vet att jag inte behöver förstå orsaken till varför allt har hänt.
Återigen; jag kan inte ändra på något nu, jag kan bara ta lärdom av allt som hänt och vara tacksam för allt jag lärt mig på vägen. Vissa frågor får man lämna till någon annan.
Ångra aldrig något som en gång fått dig att le. Jag har sett den frasen skriven lite här och var på internet. Innan kunde jag tänka att jag just ångrade vissa saker, jag tänkte i de gamla banorna, tänkte att om detta inte hänt så hade det inte blivit såhär, och så vidare. Men sen jag blev utskickad i mitt nya liv har jag inga större problem med att både se och förstå innebörden. Även om händelser eller personer bara fanns i ditt liv en viss period, så får man alltid ut något av det.
Jag ska aldrig mer låta någon annan människa förstöra mig. Det låter som något självklart, men när man inte ser konturerna av sig själv längre och knappt är en egen människa är det inte så självklart.
Tack, lögnerna öppnade mina ögon.
Jag trodde aldrig att den känslan kunde vara så stark. En känsla som är så stark så att den nästan slår omkull en rent fysiskt. Det är så hemskt, så befriande. Det beror givetvis på vad insikten handlar om. I mitt fall har det handlat om vad jag har gjort mot mig själv i många år, många gånger om.
Det senaste året har det funnits så mycket hat, så mycket ilska och sorg i hela min kropp, i varende del av mig.
Jag har bett om sanningen, för jag är en sådan människa som vill och behöver veta hur allt ligger till, för att sedan kunna bearbeta det. Jag tror det är livsfarligt att stänga inne sina känslor, att ignorera dem.
I höstas kom sanningen, den kom oförberett och totalt obarmhärtigt. Sanningen, förståelsen och alla dessa tusen insikter och aha-upplevelser kom på en och samma gång. Det kändes som en tryckvåg som slog mot mig om och om igen. Många gånger. Det känslokaoset jag upplevde då va knappt av denna värld. Det är lite som när man ser på tv, på en film, där det händer mycket på en och samma gång och bilderna växlar fort, fort, fort. Från mörkt till ljust, skratt till gråt. Och det gjorde så ont, och jag blev så arg.
Jag blev inte arg på dig, jag blev inte arg över lögnerna eller sveken. De känslorna blev otroligt obetydliga i jämförelse med hur skärrad och arg jag blev på mig själv. Hur i HELVETE kunde jag TILLÅTA någon annan människa att skada mig så.
Många gånger när jag har suttit själv och inte fått ordning på mina tankar och känslor slutar det alltid med att jag får denna tryckvågen över mig igen. Tankarna och känslorna snurrar runt i 110 och tillslut tar det tvärt stopp. Det är som en påminnelse, och det är bra, en påminnelse om att det inte spelar någon roll vad som har hänt. För det är över nu, det som spelar roll, det VIKTIGA nu är att aldrig mer tappa bort sig själv.
Jag tror jag är ganska bra på att förklara mina känslor, på att måla upp en liten bild av hur jag menar. Men jag känner knappt att jag kan göra denna känsla rättvis ikväll, det är knepigt att förklara känslan av att helt tappa fotfästet för att man äntligen förstår.
Och fortfarande är det så mycket jag inte förstår, som jag aldrig kommer att förstå. De senaste 15 åren har innehållit så mycket. Det känns inte helt ok? Det har varit så mycket som varit svårt, och jag har alltid undrat när fan det skulle ta slut? När det skulle sluta vara jobbigt att bara leva. Men det tog stopp.
Och jag är glad, för jag vet att jag inte behöver förstå orsaken till varför allt har hänt.
Återigen; jag kan inte ändra på något nu, jag kan bara ta lärdom av allt som hänt och vara tacksam för allt jag lärt mig på vägen. Vissa frågor får man lämna till någon annan.
Ångra aldrig något som en gång fått dig att le. Jag har sett den frasen skriven lite här och var på internet. Innan kunde jag tänka att jag just ångrade vissa saker, jag tänkte i de gamla banorna, tänkte att om detta inte hänt så hade det inte blivit såhär, och så vidare. Men sen jag blev utskickad i mitt nya liv har jag inga större problem med att både se och förstå innebörden. Även om händelser eller personer bara fanns i ditt liv en viss period, så får man alltid ut något av det.
Jag ska aldrig mer låta någon annan människa förstöra mig. Det låter som något självklart, men när man inte ser konturerna av sig själv längre och knappt är en egen människa är det inte så självklart.
Tack, lögnerna öppnade mina ögon.
Ett nytt liv.
Ett ljust liv, ett bra liv. De senaste veckorna har jag funderat mycket, mycket på mitt "nya" liv. I allmänhetens ögon syns nog ingen förändring, människorna nära mig ser en stor förändring. Jag känner förändringen, och jag har så svårt att förklara allt jag känner ibland. Jag känner inget, jag känner allt.
En känsla jag har haft är att jag vill GÖRA något. Något konkret. Både för mig själv och för andras skull om det är möjligt. För er som inte känner mig har i synnerhet det senaste 6 månaderna varit otroligt omtumlande. Inget ont som inte för något gott med sig, jag mår bra för första gången i mitt liv. Det är en väldigt annorlunda känsla; det finns ingen ångest, ingen stress, ingen sorg, ingen oro, ingen förvirring, inget alls. Och på ett knäppt sätt känns det nästan tomt, vilket får mig att fundera ännu längre. Att må så dåligt så att man inte känner igen känslan av välbefinnande - det kan inte vara nyttigt.
Det konkreta jag vill göra har för stunden resulterat i att jag skaffar mig en blogg. Jag behöver skriva, få ner allt svart på vitt, se mina egna tankar. Detta kan man självklart göra utan att puplicera det för allmänheten, men det är just det som är en del av tanken. Om något av allt jag kommer skriva kan ge en liten tankeställare till någon annan människa är det värt så mycket.
En känsla som är stark hos mig nu är att jag inte behöver lägga all min tid runt min egna förtvivlan, eftersom dessa känslor inte längre finns. Det öppnades en ny dörr, jag kan se mina nära och kära på ett helt annat sätt. Jag kan SE dem, på riktigt. Mitt egna mörker har kastat skuggor över allt annat i mitt liv. Att helt fokuserat kunna vara med i verkligheten är en underbar känsla som jag inte har varit med om innan. Jag känner att jag kan ge av mig själv, jag kan hjälpa och stötta och ha kraft till detta som inte har funnits innan.
Jag har fått ett nytt perspektiv att se allt ifrån, det är underbart och befriande. Jag vet vad som är värt att lägga energi på. NÄR jag ska lägga energi på en viss sak. Detta är något som jag absolut inte har klarat av innan, det har resulterat i en långdragen ångest med tusen frågor och inga svar. Varför hände detta? Var det mitt fel? Kunde jag gjort något annorlunda? Svaren som jag själv kokade ihop blev självklart alltid att det var mitt egna fel, i princip vad det än handlade om.
Detta kan vara en av de första milstolparna, att jag kunde sluta med alla frågor.
Förut såg jag på mitt liv som en liten kompakt bubbla. I den fanns jag, mina barn o deras pappa. Bubblans skal var fruktansvärt tjockt, det kändes strikt och hårt och det skulle tydligen bara vara så. Tydligen? Att inte orka ifrågasätta sin tillvaro är ett starkt tecken på att det inte är bra, att man inte MÅR bra.
Jag tror på ödet, jag tror på karma. Jag tänker dagligen på att det är viktigt att se den positiva sidan av allt, att behålla lugnet och sin tro på att så länge man kämpar så kommer allt bli bra.
Jag kämpade länge, länge länge för att hålla ihop min lilla familj. Jag blev tvingad att släppa taget och idag är jag glad för det. Efter många intensiva händelser på kort tid var det precis som om någon sparkade mig i huvudet, riktigt jävla hårt. Allt föll på plats, jag öppnade ögonen, luften gick ur mig, allt bara rann av. Min kärlek till dig tog slut. Man kan helt enkelt inte börja klättra förrens man är längst ner.
De senaste åren har jag tänkt konstant på alla dessa frågor. Vart det blev fel, varför, hur, vem? Kunde jag gjort, kunde han gjort? Om vi gjort si, eller så? Om, om, om. Kanske, kanske, kanske? Om man tänker så tappar man tillslut bort sig själv, och tillslut tappar man allt. Jag hade tur, jag fick en öppning, om än motvilligt, men det blev en ändring i tillvaron och det är då man MÅSTE vara stark och våga gå åt det hållet som förnuftet säger. Sen måste man hålla andan ett tag, den sekunden när man tar det steget är så svår, men så fruktansvärt nödvändig.
Så, inga frågor. Bara fakta. Det som har hänt har hänt. Varför det hände kan man inte längre påverka. Hitta en bra sak i varje dålig händelse så blir det lättare. Det finns ingen anledning att lägga sin energi på det som inte kan förändra framtiden ändå. Det kanske låter simpelt, jag har svårt att förklara. Jag kunde plåga mig själv innan genom att försöka hitta förklaringar till allt. Att nu istället lägga det på någon/något annat, vad man nu tror på, är en sådan lättnad. Om jag vet att jag inte kan påverka det så släpper jag det direkt. Om jag vet att jag kan påverka det senare, då tar jag tag i de då, och släpper det tills den dagen kommer. Vissa händelser i livet kan man dock inte påverka alls. Hur svårt det än är så får man acceptera, göra det bästa av allt. Det bästa av varje dag, varje timme. Fråga dig själv ofta om det man gör är värt att lägga tid på? Är det VIKTIGT?
Natti natt.
En känsla jag har haft är att jag vill GÖRA något. Något konkret. Både för mig själv och för andras skull om det är möjligt. För er som inte känner mig har i synnerhet det senaste 6 månaderna varit otroligt omtumlande. Inget ont som inte för något gott med sig, jag mår bra för första gången i mitt liv. Det är en väldigt annorlunda känsla; det finns ingen ångest, ingen stress, ingen sorg, ingen oro, ingen förvirring, inget alls. Och på ett knäppt sätt känns det nästan tomt, vilket får mig att fundera ännu längre. Att må så dåligt så att man inte känner igen känslan av välbefinnande - det kan inte vara nyttigt.
Det konkreta jag vill göra har för stunden resulterat i att jag skaffar mig en blogg. Jag behöver skriva, få ner allt svart på vitt, se mina egna tankar. Detta kan man självklart göra utan att puplicera det för allmänheten, men det är just det som är en del av tanken. Om något av allt jag kommer skriva kan ge en liten tankeställare till någon annan människa är det värt så mycket.
En känsla som är stark hos mig nu är att jag inte behöver lägga all min tid runt min egna förtvivlan, eftersom dessa känslor inte längre finns. Det öppnades en ny dörr, jag kan se mina nära och kära på ett helt annat sätt. Jag kan SE dem, på riktigt. Mitt egna mörker har kastat skuggor över allt annat i mitt liv. Att helt fokuserat kunna vara med i verkligheten är en underbar känsla som jag inte har varit med om innan. Jag känner att jag kan ge av mig själv, jag kan hjälpa och stötta och ha kraft till detta som inte har funnits innan.
Jag har fått ett nytt perspektiv att se allt ifrån, det är underbart och befriande. Jag vet vad som är värt att lägga energi på. NÄR jag ska lägga energi på en viss sak. Detta är något som jag absolut inte har klarat av innan, det har resulterat i en långdragen ångest med tusen frågor och inga svar. Varför hände detta? Var det mitt fel? Kunde jag gjort något annorlunda? Svaren som jag själv kokade ihop blev självklart alltid att det var mitt egna fel, i princip vad det än handlade om.
Detta kan vara en av de första milstolparna, att jag kunde sluta med alla frågor.
Förut såg jag på mitt liv som en liten kompakt bubbla. I den fanns jag, mina barn o deras pappa. Bubblans skal var fruktansvärt tjockt, det kändes strikt och hårt och det skulle tydligen bara vara så. Tydligen? Att inte orka ifrågasätta sin tillvaro är ett starkt tecken på att det inte är bra, att man inte MÅR bra.
Jag tror på ödet, jag tror på karma. Jag tänker dagligen på att det är viktigt att se den positiva sidan av allt, att behålla lugnet och sin tro på att så länge man kämpar så kommer allt bli bra.
Jag kämpade länge, länge länge för att hålla ihop min lilla familj. Jag blev tvingad att släppa taget och idag är jag glad för det. Efter många intensiva händelser på kort tid var det precis som om någon sparkade mig i huvudet, riktigt jävla hårt. Allt föll på plats, jag öppnade ögonen, luften gick ur mig, allt bara rann av. Min kärlek till dig tog slut. Man kan helt enkelt inte börja klättra förrens man är längst ner.
De senaste åren har jag tänkt konstant på alla dessa frågor. Vart det blev fel, varför, hur, vem? Kunde jag gjort, kunde han gjort? Om vi gjort si, eller så? Om, om, om. Kanske, kanske, kanske? Om man tänker så tappar man tillslut bort sig själv, och tillslut tappar man allt. Jag hade tur, jag fick en öppning, om än motvilligt, men det blev en ändring i tillvaron och det är då man MÅSTE vara stark och våga gå åt det hållet som förnuftet säger. Sen måste man hålla andan ett tag, den sekunden när man tar det steget är så svår, men så fruktansvärt nödvändig.
Så, inga frågor. Bara fakta. Det som har hänt har hänt. Varför det hände kan man inte längre påverka. Hitta en bra sak i varje dålig händelse så blir det lättare. Det finns ingen anledning att lägga sin energi på det som inte kan förändra framtiden ändå. Det kanske låter simpelt, jag har svårt att förklara. Jag kunde plåga mig själv innan genom att försöka hitta förklaringar till allt. Att nu istället lägga det på någon/något annat, vad man nu tror på, är en sådan lättnad. Om jag vet att jag inte kan påverka det så släpper jag det direkt. Om jag vet att jag kan påverka det senare, då tar jag tag i de då, och släpper det tills den dagen kommer. Vissa händelser i livet kan man dock inte påverka alls. Hur svårt det än är så får man acceptera, göra det bästa av allt. Det bästa av varje dag, varje timme. Fråga dig själv ofta om det man gör är värt att lägga tid på? Är det VIKTIGT?
Natti natt.
